Rubriker i tidningar
Jag kan inte sova, så därför har jag senaste timmen hamnat på bl.a. Aftonbladet, där jag sitter och klankar på rubrikerna.
Vad sägs om
"Man sköts med flera skott - dog".
Okej, jag vet att man inte nödvändigtvis dör av att bli skjuten, men ändå.
Eller den här.
"Vädjade - ändå halshöggs han".
Ja, vi vet alla hur mycket vädjanden hjälper i såna fall.
"Nu ska du döden dö".
"Men snälla, jag vill leva."
"Ja, i såna fall så bokar vi flygbiljetter hem åt dig. Vill du ha specialkost på planet?"
För så funkar världen.
Att vara gravid
Nu är det ju ett tag sen jag bloggade, och jag misstänker att ingen är här och läser, vilket gör att jag kan använda bloggen för att gnälla om det som ingen vet än. Eller, ingen och ingen. Min familj vet, och några av mina vänner.
Jag är gravid. I v. 11 (10+3). Och just nu hade det kunnat vara roligare.
Brösten gör ont nästan hela tiden. Jag är så trött att jag knappt orkar upp ur sängen. Illamåendet blir fortfarande värre, trots att det är meningen att det ska försvinna ungefär nu. Jag har förstoppning.
Det roliga är att innan jag blev gravid, så tänkte jag "Om jag någonsin blir gravid så kommer jag njuta av allt". Den tanken var då baserad på att jag skulle vara så överväldigad av lycka, och att varje graviditetstecken skulle kännas som att det inte skulle bli något mer missfall.
Hahahahahaha. Det funkar ju inte riktigt så. Jag gnäller och kverulerar och vill berätta för alla av den enda anledningen att jag vill ha medkänsla och så.
Men det är inte synd om mig. Jag ska få barn. Det börjar kännas säkert nu. Även om det aldrig blir det. Men det känns som att fostret i mitt mage ska få leva.
Och inget slår den känslan.
Jag är gravid. I v. 11 (10+3). Och just nu hade det kunnat vara roligare.
Brösten gör ont nästan hela tiden. Jag är så trött att jag knappt orkar upp ur sängen. Illamåendet blir fortfarande värre, trots att det är meningen att det ska försvinna ungefär nu. Jag har förstoppning.
Det roliga är att innan jag blev gravid, så tänkte jag "Om jag någonsin blir gravid så kommer jag njuta av allt". Den tanken var då baserad på att jag skulle vara så överväldigad av lycka, och att varje graviditetstecken skulle kännas som att det inte skulle bli något mer missfall.
Hahahahahaha. Det funkar ju inte riktigt så. Jag gnäller och kverulerar och vill berätta för alla av den enda anledningen att jag vill ha medkänsla och så.
Men det är inte synd om mig. Jag ska få barn. Det börjar kännas säkert nu. Även om det aldrig blir det. Men det känns som att fostret i mitt mage ska få leva.
Och inget slår den känslan.
Bristande sömn
Det är inte roligt att ha ett stort sömnbehov samtidigt som man inte kan slappna av.
Senaste veckan/veckorna har jag haft svårt att somna innan klockan fyra, även om jag somnar vid tre eller t.o.m. vid två ibland. Det här är alltså när jag tar mediciner. Om jag inte åt sömnmedicin vete gudarna om jag skulle kunna sova överhuvudtaget.
Inatt var det bråk i korridoren. Igen. Runt midnatt hörde jag mordhot och dunsar i korridoren. Berättade det för personalen idag, men det var tydligen inget farligt som hände. Tur det.
I förrgår blev en granne tydligen hotad av en annan grannes pojkvän, så hon var tvungen att ringa mig och få stöd för att känna sig trygg. Vid midnatt. Yey.
Jag tror inte att jag har sovit ordentligt sen mordet. Japp, nån blev mördad på baksidan av byggnaden. Polisen tog vittnesmål när jag gick ut och slängde sopor.
Jag hoppas att jag sover bättre i värmland.
Självbild och självinsikt
Nu mår jag mycket bättre, dels för att yttre omständigheter förändrats men också för att jag har insett att jag måste ta hand om mig själv, och hur jag ska göra det. Inte lyssna på "man ska inte isolera sig när man mår dåligt, det mår man bara sämre av" eller "har man det fint omkring sig så mår man mycket bättre".
Jag säger inte att det inte stämmer, utan att jag måste sluta se allt så svartvitt.
När jag mår dåligt klarar jag inte press eller stress. Det jag gjorde annorlunda den här gången mot vad jag brukar, är att jag släppte alla måsten, förutom att äta och dricka vatten.
Jag behövde inte laga mat, inte diska, inte städa, inte umgås, inte försöka bli någon jag inte är idag. Jag slappnade av och gjorde saker jag mådde bra av, och sket i allt annat. Det här gjorde att jag kunde kommunicera i telefon, och att jag orkade småröja och diska lite. Idag mår jag bättre, och då höjer jag min ambitionsnivå. Nu orkar jag. Det gjorde jag inte i förrgår. Och att jag inte tvingade mig själv, gjorde att jag kom tillbaks mycket snabbare. Jag måste fortfarande ta det relativt lugnt, inte sätta igång några jätteprojekt, men jag orkar och vill göra saker igen. Kanon!
Jag har också funderat mycket på om jag är lat eller inte, och hur bilden av mig själv som lat har präglat mig.
Eftersom jag har bestämt att det är dåligt att vara lat, har jag jobbat så hårt för att inte vara det att jag tror att jag tappat bort mig själv ibland. Att inte orka ta disken kan ha med lathet att göra, det kan också ha att göra med att jag måste vila för att hålla mig själv någorlunda frisk.
Det viktiga är att se till helheten, och inte bry sig så mycket förrän saker börjar bli till större problem.
November
Just nu är det november. November är en månad då jag traditionellt sett mår rätt dåligt. Men i år har jag bestämt mig för att jag inte ska behöva hamna på sjukhuset, så jag gör allt jag kan för att ta hand om mig själv utan att sätta för mycket press på mig.
Vilket innebär att jag går runt och ser ut som om jag har parkinsons (jag skakar, speciellt i händerna), läser, äter och sover.
Så det finns inte så mycket att berätta.
Vilket innebär att jag går runt och ser ut som om jag har parkinsons (jag skakar, speciellt i händerna), läser, äter och sover.
Så det finns inte så mycket att berätta.
Förkylning
Jag är alltså förkyld. Döende, om du frågar mig (och min sjuksköterska, som lät orolig när jag svarade i telefon när jag var riktigt täppt i näsan). Följaktligen har jag jättetråkigt. Döendet (eller det eventuella tillfrisknandet) går för långsamt. Jag kan inte ligga i sängen och läsa fantasy på engelska hela dagen, inte ens nu när större delen av mina kläder ligger under bäddmadrassen för att jag ska få upp huvudet en bit. Därför spenderas en hel del tid på internet, där jag klagar på allt och alla samt ser på märkliga youtube-videor. Det jag klagar på mest är när folk inte klarar av stavning och/eller grammatik. Ta t.ex. det som mötte mig när jag skulle logga in för att kunna blogga:
"Natalie, 20 år, arbetar som barnskötare, bor i Skellefteå och lever livet som nybliven sambo med mannen i mitt liv."
Är personen som har skrivit lite småkär i Natalies sambo? Eller kanske en stalker? Ett sviket ex? Kommer artikeln/blogginlägget om Natalie vara skrivet i en positiv anda, och vad har det då kostat på?
Ser ni hur mycket som förändras med en enda bokstav, och hur många tankar det kan väcka?
Jag vet. Jag står inte heller ut med mig själv när jag är sån här.
Speciellt inte när förkylningen har verkat sätta sig på hjärnan. Jag skulle gå till Ica och köpa halstabletter. Och morötter, eftersom de var gratis. Jag kom hem med massor av saker (soppa, näsdukar, chokladpulver och rosa bandet-lypsyl. Man måste ju unna sig när man är sjuk). Det värsta av allt är att jag kom hem med en film som jag visserligen gillar, men är så pinsam att jag hellre skulle erkänna att jag kollade på porr än på den (därmed inte sagt att jag kollar på porr. Det är en liknelse, era pervon). Plus att jag köpte en skvallertidning. Jag! Men jag blev lockad av rubrikerna. "Här är nya Bondage-Bieber; Selena är knäckt" och "Aniston hånas för jätteringen; Angelina tycker att den är patetisk". Jag måste få reda på hur det här kan vara något intressant. Varför människor köper den sortens tidningar. Sen inser jag att jag har blivit en sån människa. Tur att jag är döende, då har jag åtminstone något att skylla på.
Bilder! Jag har ju lagt hela månadens matbudget på böcker, och hela min övriga budget på glasögon. Ja, naturligtvis finns det pengar kvar till både hyra och mediciner. Jag överdriver. Ni tror väl inte att jag är döende på riktigt heller?
Så här kommer mina snygga, proffsiga bilder på mig i mina nya glasögon.
Den första bilden kändes lite mer konstnärlig (dvs dåligt ljus etc.) medan den andra kändes ganska rak.
Till sist vill jag bara säga att jag ska sluta erbjuda mig att visa vägen åt folk som går snabbare än mig. I uppförsbacke. När det snöar. Och jag är förkyld. Det hela slutar i att jag inte tar det lugnt och vilar ordentligt.
Och sist men inte minst: Christina Aguilera berättar att hon vill vara tjock.
Ja jävlar. Stanna pressarna.
Uppdrag Bakning
I måndags fyllde jag år, och på lördag är det dags att fira.
Jag har funderat mycket på hur det ska gå till, eftersom jag har något slags prestationsbehov blandat med mindervärdeskomplex vad det gäller min släkt. Jag älskar allihop väldigt mycket, men jag kan bara inte tro/förstå att om de vill fira mig så gör de det för min skull, och inte för att det bjuds på gott. Följaktligen måste jag se till att det är "värt" att komma. Och nu har jag inte råd att bjuda 25 personer på mat, så hur gör man fika så trevligt som möjligt.
Hembakt. Och ska man baka småkakor så ska man ju ha minst 7 sorter. Från början hade jag tänkt mesa med tre sorter, men det går ju inte för sig. Tänk om folk inte tycker om just de sorterna? Eller om det visar sig att jag inte klarar av att baka någon av dem?
Så idag har Uppdrag Bakning: 7 sorter satt igång. Jag mjukstartade med två sorter. Egentligen skulle jag iväg ikväll, men insåg att jag inte kommer klara av att baka 7 olika sorters kakor på två dagar.
Jag började med att göra i ordning degen till Engelska ingefärskakor med citron, eftersom den skulle stå i kylskåpet en stund. När bunken stod och vilade med sitt värdefulla innehåll var det dags för kanel- och kardemummahorn. Det borde ju gå lätt, jag har ju bakat vaniljhorn tidigare (även om jag inte har särskilt konkreta minnen av hur man gör).
Eller hur.
Jag slet och slet och försökte få ihop degen, som tyckte att det var mycket roligare att smula sig. Efter några samtal till mamma lyckades jag lösa det problemet, men sen skulle de bakas ut.
Jag blev inte alls nöjd med utseendet på de första (fast rätt ska vara rätt, de såg mycket bättre ut när de gräddats).
Jag upplevde att mina stackars horn säkert skulle bli mobbade av alla andra horn i skolan. Dessutom var mina horn bruna, och inte vita som vaniljhorn. Så inte nog med att de var fula, de var dessutom mörka (märk väl att jag inte ser något samband mellan mörk och ful). Så jag stod och diskuterade mobbning och rasism med dem en stund, tills jag insåg att det kanske vore lämpligt med mänsklig kontakt innan jag blev helt bäng. Så jag hämtade min granne och så insöp vi den goda lukten tillsammans, innan vi tog ett par smakbitar.
Kakorna blev inte riktigt som jag ville ha dem, men helt okej ändå. Kanel och kardemumma är ju alltid gott, och jag tror inte att det krävs att allt ska smaka perfekt. I alla fall inte så länge det finns sex sorters kakor till.
Nåväl, när hornen var färdiga var det dags för ingefärskakorna. De doftade ljuvligt och var jättelätta att rulla. Den enda haken var att de flöt ut mer än jag räknat med, trots varning i receptet. Men de blev ändå perfekta. Vissa kakor såg ut som om de var färdigköpta, så perfekta var dem. Titta på den här.
Visst är den vacker? Och supergod. Bjöd grannen mittemot, som berättade att hon nu fått en ny favoritkaka.
Jag hoppas att jag inte är den enda som tycker om ingefära, för jag funderar på att göra en till sats. Fast det blev 50 kakor i den här satsen, och ska jag göra fler så kommer vi få äta kakor tills vi stupar.
Sammantaget: Innan jag började baka kände jag bara ett motstånd. Jag tycker inte om att baka. Man måste vara så precis. När jag väl började så kände jag att när det gäller bakning är jag inte den skarpaste kniven i lådan. Man skulle kunna säga att hjulet snurrar men hamstern har varit död så länge att den börjat lukta.
Jag är helt enkelt ingen naturbegåvning. Men så småningom blev det riktigt trevligt, för att inte säga själavårdande. Jag tänkte nya tankar, och när jag var klar med mina vackra, vackra ingefärskakor var jag så stolt att jag kunde gråta.
Så jag tror att jag ligger på plus till imorgon.
Hur man blir på bra humör
Först och främst, tack för alla trevliga besök! Det har verkligen lättat upp vardagen och gett mig mycket.
Idag var jag lite grinig, så jag bad en av sjuksköterskorna att försöka komma på något att göra. Hon föreslog en massa saker - läsa, sätta sig vid datorn, måla, ni vet. Inget föll mig riktigt på läppen. Istället blev jag intresserad av det hon höll på med. Hon skulle inreda en lägenhet, så hon satt och skissade på lite olika möbleringsförslag. Ett av förslagen innehöll en get, varpå jag frågade om det är en miniget som kan kan klättra i träd.
Det resulterade i att vi satt och diskuterade vad vi skulle ha för djur i vår lägenhet.
Resultatet blev:
4 minigetter som kan klättra i träd.
2 tama isbjörnar (vi såg på batman häromdagen och fick inspiration därifrån)
1 vardera av minikänguru, minigris, liten apa och hund (Molly), dessutom en kalv som skulle vara evigt ung och därmed aldrig utvecklas till en ko eller något annat läskigt. Notera gärna att jag är mer rädd för kor än för isbjörnar.
3 katter.
I badrummet skulle vi ha 2 delfiner i badkaret, och 1 pingvin som stod på kanten och emellanåt red på delfinernas ryggar.
Dessutom skulle vi ha en glasbur med en komodovaran. Glasburen för att han inte skulle bita av katterna på mitten, men för säkerhets skull skulle den få ha en munkorg också.
När den diskussionen var slut kände jag mig road och glad snarare än sur och grinig.
Vilka djur skulle ni ha i era lägenheter/menagerier, om ni fick välja helt fritt?
Idag var jag lite grinig, så jag bad en av sjuksköterskorna att försöka komma på något att göra. Hon föreslog en massa saker - läsa, sätta sig vid datorn, måla, ni vet. Inget föll mig riktigt på läppen. Istället blev jag intresserad av det hon höll på med. Hon skulle inreda en lägenhet, så hon satt och skissade på lite olika möbleringsförslag. Ett av förslagen innehöll en get, varpå jag frågade om det är en miniget som kan kan klättra i träd.
Det resulterade i att vi satt och diskuterade vad vi skulle ha för djur i vår lägenhet.
Resultatet blev:
4 minigetter som kan klättra i träd.
2 tama isbjörnar (vi såg på batman häromdagen och fick inspiration därifrån)
1 vardera av minikänguru, minigris, liten apa och hund (Molly), dessutom en kalv som skulle vara evigt ung och därmed aldrig utvecklas till en ko eller något annat läskigt. Notera gärna att jag är mer rädd för kor än för isbjörnar.
3 katter.
I badrummet skulle vi ha 2 delfiner i badkaret, och 1 pingvin som stod på kanten och emellanåt red på delfinernas ryggar.
Dessutom skulle vi ha en glasbur med en komodovaran. Glasburen för att han inte skulle bita av katterna på mitten, men för säkerhets skull skulle den få ha en munkorg också.
När den diskussionen var slut kände jag mig road och glad snarare än sur och grinig.
Vilka djur skulle ni ha i era lägenheter/menagerier, om ni fick välja helt fritt?
Nu händer det saker
Hej alla glada människor! Tack för alla härliga kommentarer!
Nu har jag haft läkarsamtal igen (tredje dagen i rad, nu blir jag snart galen på det här). Idag bestämde vi att vi ska höja min dos ångestdämpande i förebyggande syfte, samt sätta in en ny medicin. Annars har det inte hänt så mycket. Jag ska komma ihåg att fråga om jag kan få gå hem med personal och hämta lite grejer.
Nu har jag haft läkarsamtal igen (tredje dagen i rad, nu blir jag snart galen på det här). Idag bestämde vi att vi ska höja min dos ångestdämpande i förebyggande syfte, samt sätta in en ny medicin. Annars har det inte hänt så mycket. Jag ska komma ihåg att fråga om jag kan få gå hem med personal och hämta lite grejer.
Utkast: Aug. 07, 2012
Idag har varit en spännande dag. Jag har varit med om en massa prover. Blodprov, EKG, plus några av typen "kan du hålla upp armarna medan du blundar?". Alla de här är rutintester, så jag är inte orolig. Allt verkade se bra ut.
Annars är det mest den vanliga lunken. Jag växlar mellan att vara trött, ha tråkigt och må jättedåligt. Imorgon ska jag diskutera med läkarna om de ska få ge mig sprutor när jag mår som jag gjorde idag.
Men kvällen har varit bra. Jag var ute en liten sväng med personal. Imorgon ska jag förhoppningsvis få komma hem och hämta mina ytterskor, som jag inte fick med mig när polisen kom och hämtade mig i fredags. Jag har bara mina inneskor, som glappar och inte går att gå långa sträckor i.
Nu blev det här ett långt och kanske lite osammanhängande inlägg. Ni får stå ut med det.
Annars är det mest den vanliga lunken. Jag växlar mellan att vara trött, ha tråkigt och må jättedåligt. Imorgon ska jag diskutera med läkarna om de ska få ge mig sprutor när jag mår som jag gjorde idag.
Men kvällen har varit bra. Jag var ute en liten sväng med personal. Imorgon ska jag förhoppningsvis få komma hem och hämta mina ytterskor, som jag inte fick med mig när polisen kom och hämtade mig i fredags. Jag har bara mina inneskor, som glappar och inte går att gå långa sträckor i.
Nu blev det här ett långt och kanske lite osammanhängande inlägg. Ni får stå ut med det.
Läkarsamtal
Idag har jag fått prata med läkaren, och det verkar som om jag blir kvar här ett tag. Innan samtalet hade jag pratat ihop mig med en skötare, som hjälpte mig att få fram allt jag ville säga, så jag känner mig nöjd. Jag ska få börja gå ut med personal om jag vill. Annars händer det inte så mycket. Jag är lugn och trevlig så länge jag har medicin i kroppen. De få försöken utan medicin slutar inte lyckligt, men jag känner mig trygg med personalen här.
Har ni några frågor om hur det funkar härinne? Fråga på! Jag bloggar från mobilen, så här ska uppdateras så fort jag har något att berätta.
Har ni några frågor om hur det funkar härinne? Fråga på! Jag bloggar från mobilen, så här ska uppdateras så fort jag har något att berätta.
Sjukhus tagning 6
Då var man tillbaka igen. Mitt andra hem, nästan. Jag kan se byggnaden jag bor i härifrån. Just nu sitter jag på vår lilla balkong och njuter av natten. Personalen tittar till mig en gång i kvarten och kommer göra det hela natten. På måndag får jag träffa läkare, tills dess har jag ingen aning om vad som händer. Mina dagar består av medicin, sömn och mat. Men jag mår efter omständigheterna bra. Ni vet, jag klarar mig.
Idag är dagen
då Malin är övertrött och tar alla på rumpan.
Att bo där jag bor
Jag tycker väldigt bra om att bo där jag bor. Jag trivs utomordentligt. Om det är något jag inte trivs med, så är det att så många jag tycker om nyligen har flyttat eller kommer att flytta.
I nästa vecka ska vi till Grönan.
Imorgon ska vi spela minigolf, om vädret tillåter.
Igår hade vi spakväll, med massor av goda frukter och smaksatt kesella.
Idag åt vi resterna och spelade Plump, ett av mina favoritspel. Det blev en riktigt spännande omgång, med folk som skrek, skrattade, reste sig från stolarna och retade varandra. Precis som det ska vara.
I korridoren var det kramkalas, drömmande och allmänt trevligt.
Tillbaka
Så, nu har jag internet igen. Jag vet att ni är många som väntar på min återkomst. Ska fila lite på ett vettigt blogginlägg. Vi ses senare ikväll eller imorgon.
Pizzerian
Vi har en spännande pizzeria. Jag har landat där ett par gånger med en kompis i huset. Idag hamnade jag där igen. Drack en cider och ett glas vin. Och blev raggad på. Av en 52-åring.
"Du, jag känner mig lite... Så... Vad säger du?" Jag sa nej.
"Du, jag känner mig lite... Så... Vad säger du?" Jag sa nej.
Basket
Eftersom projekt äta bra har gått åt pipsvängen tänkte jag försöka bättra på från andra hållet. Dvs röra på mig mer, plus äta frukost. Förutom skansen har röra på sig inneburit basket.
Inte vilken basket som helst, utan 21. Vilket går ut på att man är några stycken. Man delar in basketplanen i tre områden (1 poäng, 2 poäng, 3 poäng). Sen skjuter den första personen från 3-poängslinjen. Träffar hen, får hen fortsätta. Missar hen, så fångar person nummer två bollen där den hamnar och försöker få en träff därifrån. Och så fortsätter det. Det här har jag alltså spelat alla dagar hittills den här veckan, förutom i tisdags för då fick skansen räknas som motion.
Idag är det ingen personal här, och ingen personal betyder ingen boll. Så jag tänkte försöka mig på en promenad längs vattnet istället. Jag tar med mig vatten och en bok och sätter mig när jag har avverkat en lagom bit.
Det låter trevligt, tycker jag.
Inte vilken basket som helst, utan 21. Vilket går ut på att man är några stycken. Man delar in basketplanen i tre områden (1 poäng, 2 poäng, 3 poäng). Sen skjuter den första personen från 3-poängslinjen. Träffar hen, får hen fortsätta. Missar hen, så fångar person nummer två bollen där den hamnar och försöker få en träff därifrån. Och så fortsätter det. Det här har jag alltså spelat alla dagar hittills den här veckan, förutom i tisdags för då fick skansen räknas som motion.
Idag är det ingen personal här, och ingen personal betyder ingen boll. Så jag tänkte försöka mig på en promenad längs vattnet istället. Jag tar med mig vatten och en bok och sätter mig när jag har avverkat en lagom bit.
Det låter trevligt, tycker jag.
Skansen nr 1 2012
Så, i tisdags var jag på skansen. Inte bara jag, naturligtvis. Jag var där med boendet. Vi var fem stycken boende, och med följde två personer ur personalen. Med oss hade vi en "dramaten" full med fika och mat.
Enda problemet var att kaffetermosen inte höll så tätt som önskvärt när den lutades. En i personalen föreslog att kaffet hälldes ut, men då blev det folkstorm. Utan kaffe följer vi inte med! Så det blev till att bära termosen för hand.
Nåväl, vid elva ungefär hade vi lyckats ta oss fram till skansen, fått kartor och betalat (personalen hade med pengar åt oss alla). Då uppstod frågan: När ska vi äta? Frågan var lätt löst då majoriteten erkände att de inte fått i sig någon frukost och att mat nu på en gång inte skulle sitta helt fel. Så vi traskade upp till Bollnästorget, slog oss ner vid en bänk och åt vår medhavda matsäck.
Pastasallad och smörgåsar.
Nu började vi upptäcka djurlivet. Precis bakom bordet stod ett träd, och runtomkring var det tre påfåglar. Det visade sig att en i personalen var lite rädd för påfåglar. Och gnagare. Och andra fåglar. Och, nu när han tänkte på det, var han nog lite rädd för de flesta djur. Välkommen till Skansen, utbrast jag. Kudos till dig som hänger med som dagisfröken när du inte gillar djur.
Efter måltiden och påföljande fika splittrades gruppen. Jag och en tjej till tog en vandring runt skansen. Hon tyckte att det var tråkigt när man inte fick klappa djuren, så jag tog med henne till Lill-Skansen. Där getterna just hade ätit och inte var på humör för besökare. Såklart.
Sen drog jag med henne till Skansen-Akvariet där de hade en utställning om spindlar. Det visade sig att hon är rädd för spindlar. Men lemurerna var jätteroliga och gulliga. Åtminstone fram tills hon upptäckte att de inte kommer och sätter sig på en hur som helst. Fastklamrad vid mig tog hon sig igenom större delen av akvariet.
"Det är spindelnät här!"
"Fast alla spindlar är instängda, det är nog bara för stämningen."
"Nehej, det ser jätteäkta ut."
Fast fiskarna var fina. Och jag upptäckte ett nytt djur. Matamata. Så coola.
"Var är champagnen?"
Efter det mötte vi upp de andra. Jag frågade om de ville gå in i aphuset.
"Vad finns det där?"
"Apor," svarade jag.
Så vi kollade på de stackars aporna. Så fick de mat. Där var behållning främst de andra personerna som väntat sig lite mer action än uppsättandet av korgar med frukt.
"Jag trodde det skulle vara lite mer... jakt. Lyssna på mig, storstadsmänniskan som förväntar sig nåt mer än bara det här."
Självinsikt är första steget till förändring.
Sen gick vi hem.
Enda problemet var att kaffetermosen inte höll så tätt som önskvärt när den lutades. En i personalen föreslog att kaffet hälldes ut, men då blev det folkstorm. Utan kaffe följer vi inte med! Så det blev till att bära termosen för hand.
Nåväl, vid elva ungefär hade vi lyckats ta oss fram till skansen, fått kartor och betalat (personalen hade med pengar åt oss alla). Då uppstod frågan: När ska vi äta? Frågan var lätt löst då majoriteten erkände att de inte fått i sig någon frukost och att mat nu på en gång inte skulle sitta helt fel. Så vi traskade upp till Bollnästorget, slog oss ner vid en bänk och åt vår medhavda matsäck.
Pastasallad och smörgåsar.
Nu började vi upptäcka djurlivet. Precis bakom bordet stod ett träd, och runtomkring var det tre påfåglar. Det visade sig att en i personalen var lite rädd för påfåglar. Och gnagare. Och andra fåglar. Och, nu när han tänkte på det, var han nog lite rädd för de flesta djur. Välkommen till Skansen, utbrast jag. Kudos till dig som hänger med som dagisfröken när du inte gillar djur.
Efter måltiden och påföljande fika splittrades gruppen. Jag och en tjej till tog en vandring runt skansen. Hon tyckte att det var tråkigt när man inte fick klappa djuren, så jag tog med henne till Lill-Skansen. Där getterna just hade ätit och inte var på humör för besökare. Såklart.
Sen drog jag med henne till Skansen-Akvariet där de hade en utställning om spindlar. Det visade sig att hon är rädd för spindlar. Men lemurerna var jätteroliga och gulliga. Åtminstone fram tills hon upptäckte att de inte kommer och sätter sig på en hur som helst. Fastklamrad vid mig tog hon sig igenom större delen av akvariet.
"Det är spindelnät här!"
"Fast alla spindlar är instängda, det är nog bara för stämningen."
"Nehej, det ser jätteäkta ut."
Fast fiskarna var fina. Och jag upptäckte ett nytt djur. Matamata. Så coola.
"Var är champagnen?"
Efter det mötte vi upp de andra. Jag frågade om de ville gå in i aphuset.
"Vad finns det där?"
"Apor," svarade jag.
Så vi kollade på de stackars aporna. Så fick de mat. Där var behållning främst de andra personerna som väntat sig lite mer action än uppsättandet av korgar med frukt.
"Jag trodde det skulle vara lite mer... jakt. Lyssna på mig, storstadsmänniskan som förväntar sig nåt mer än bara det här."
Självinsikt är första steget till förändring.
Sen gick vi hem.
I korthet
Igår var jag på skansen. Idag vann jag i basket (spelet 21, mot två andra). Imorgon ska jag blogga lite mer utförligt.
*Pling* Dagens i-landsproblem
Jag känner att jag har några saker som stör mig i vardagen. Det ena har eskalerat senaste veckorna.
Det bor en hel del invandrare i huset. Trevligt med mångfald säger jag. Ända tills jag ska gå igenom dörrar samtidigt som invandrarmän. De ska ju prompt hålla upp dörren åt en, går till vilka längder som helst för att jag ska slippa hålla det där handtaget i fem sekunder. Jag blir galen av det, så häromdagen upptäckte jag att jag använde argumentet "I'm an independent woman" (Jag är en självständig kvinna). Med en kille gjorde jag dealen att vi håller upp dörren varannan gång.
Det andra är att jag har en kompis som jag bråkar om pengar om. Inte vem som är skyldig vem direkt. Snarare det omvända. Vem som ska ta emot pengar och inte. Med jämna mellanrum handlar jag mjölk åt henne om hon behöver och jag ändå ska handla. Jag vägrar ta emot pengar för det, medan hon inte vill stå i skuld och försöker smyga ner en tjugolapp i min ficka. Mjölk kostar inte tjugo kronor, så jag smyger tillbaka den när hon inte tittar. Sen har vi debatt i tio minuter om varför vi inte vill vara skyldig den andra pengar. Sen går vi ner på pizzerian ochhar trevligt och äter - och vem ska betala då? Hon vill bjuda, jag vill bjuda, ingen vill stå i skuld.
Så ser mina störningsmoment ut. Finns det något vardagligt fånigt som stör er?
Det bor en hel del invandrare i huset. Trevligt med mångfald säger jag. Ända tills jag ska gå igenom dörrar samtidigt som invandrarmän. De ska ju prompt hålla upp dörren åt en, går till vilka längder som helst för att jag ska slippa hålla det där handtaget i fem sekunder. Jag blir galen av det, så häromdagen upptäckte jag att jag använde argumentet "I'm an independent woman" (Jag är en självständig kvinna). Med en kille gjorde jag dealen att vi håller upp dörren varannan gång.
Det andra är att jag har en kompis som jag bråkar om pengar om. Inte vem som är skyldig vem direkt. Snarare det omvända. Vem som ska ta emot pengar och inte. Med jämna mellanrum handlar jag mjölk åt henne om hon behöver och jag ändå ska handla. Jag vägrar ta emot pengar för det, medan hon inte vill stå i skuld och försöker smyga ner en tjugolapp i min ficka. Mjölk kostar inte tjugo kronor, så jag smyger tillbaka den när hon inte tittar. Sen har vi debatt i tio minuter om varför vi inte vill vara skyldig den andra pengar. Sen går vi ner på pizzerian ochhar trevligt och äter - och vem ska betala då? Hon vill bjuda, jag vill bjuda, ingen vill stå i skuld.
Så ser mina störningsmoment ut. Finns det något vardagligt fånigt som stör er?
