malinmariatherese

Vi har en spännande pizzeria. Jag har landat där ett par gånger med en kompis i huset. Idag hamnade jag där igen. Drack en cider och ett glas vin. Och blev raggad på. Av en 52-åring.

"Du, jag känner mig lite... Så... Vad säger du?" Jag sa nej.

Eftersom projekt äta bra har gått åt pipsvängen tänkte jag försöka bättra på från andra hållet. Dvs röra på mig mer, plus äta frukost. Förutom skansen har röra på sig inneburit basket.

Inte vilken basket som helst, utan 21. Vilket går ut på att man är några stycken. Man delar in basketplanen i tre områden (1 poäng, 2 poäng, 3 poäng). Sen skjuter den första personen från 3-poängslinjen. Träffar hen, får hen fortsätta. Missar hen, så fångar person nummer två bollen där den hamnar och försöker få en träff därifrån. Och så fortsätter det. Det här har jag alltså spelat alla dagar hittills den här veckan, förutom i tisdags för då fick skansen räknas som motion.

Idag är det ingen personal här, och ingen personal betyder ingen boll. Så jag tänkte försöka mig på en promenad längs vattnet istället. Jag tar med mig vatten och en bok och sätter mig när jag har avverkat en lagom bit.

Det låter trevligt, tycker jag.

Så, i tisdags var jag på skansen. Inte bara jag, naturligtvis. Jag var där med boendet. Vi var fem stycken boende, och med följde två personer ur personalen. Med oss hade vi en "dramaten" full med fika och mat.








Enda problemet var att kaffetermosen inte höll så tätt som önskvärt när den lutades. En i personalen föreslog att kaffet hälldes ut, men då blev det folkstorm. Utan kaffe följer vi inte med! Så det blev till att bära termosen för hand.

Nåväl, vid elva ungefär hade vi lyckats ta oss fram till skansen, fått kartor och betalat (personalen hade med pengar åt oss alla). Då uppstod frågan: När ska vi äta? Frågan var lätt löst då majoriteten erkände att de inte fått i sig någon frukost och att mat nu på en gång inte skulle sitta helt fel. Så vi traskade upp till Bollnästorget, slog oss ner vid en bänk och åt vår medhavda matsäck.




Pastasallad och smörgåsar.
Nu började vi upptäcka djurlivet. Precis bakom bordet stod ett träd, och runtomkring var det tre påfåglar. Det visade sig att en i personalen var lite rädd för påfåglar. Och gnagare. Och andra fåglar. Och, nu när han tänkte på det, var han nog lite rädd för de flesta djur. Välkommen till Skansen, utbrast jag. Kudos till dig som hänger med som dagisfröken när du inte gillar djur.

Efter måltiden och påföljande fika splittrades gruppen. Jag och en tjej till tog en vandring runt skansen. Hon tyckte att det var tråkigt när man inte fick klappa djuren, så jag tog med henne till Lill-Skansen. Där getterna just hade ätit och inte var på humör för besökare. Såklart.

Sen drog jag med henne till Skansen-Akvariet där de hade en utställning om spindlar. Det visade sig att hon är rädd för spindlar. Men lemurerna var jätteroliga och gulliga. Åtminstone fram tills hon upptäckte att de inte kommer och sätter sig på en hur som helst. Fastklamrad vid mig tog hon sig igenom större delen av akvariet.
"Det är spindelnät här!"
"Fast alla spindlar är instängda, det är nog bara för stämningen."
"Nehej, det ser jätteäkta ut."
Fast fiskarna var fina. Och jag upptäckte ett nytt djur. Matamata. Så coola.



"Var är champagnen?"

Efter det mötte vi upp de andra. Jag frågade om de ville gå in i aphuset.
"Vad finns det där?"
"Apor," svarade jag.

Så vi kollade på de stackars aporna. Så fick de mat. Där var behållning främst de andra personerna som väntat sig lite mer action än uppsättandet av korgar med frukt.

"Jag trodde det skulle vara lite mer... jakt. Lyssna på mig, storstadsmänniskan som förväntar sig nåt mer än bara det här."
Självinsikt är första steget till förändring.

Sen gick vi hem.

Igår var jag på skansen. Idag vann jag i basket (spelet 21, mot två andra). Imorgon ska jag blogga lite mer utförligt.

Jag känner att jag har några saker som stör mig i vardagen. Det ena har eskalerat senaste veckorna.

Det bor en hel del invandrare i huset. Trevligt med mångfald säger jag. Ända tills jag ska gå igenom dörrar samtidigt som invandrarmän. De ska ju prompt hålla upp dörren åt en, går till vilka längder som helst för att jag ska slippa hålla det där handtaget i fem sekunder. Jag blir galen av det, så häromdagen upptäckte jag att jag använde argumentet "I'm an independent woman" (Jag är en självständig kvinna). Med en kille gjorde jag dealen att vi håller upp dörren varannan gång.

Det andra är att jag har en kompis som jag bråkar om pengar om. Inte vem som är skyldig vem direkt. Snarare det omvända. Vem som ska ta emot pengar och inte. Med jämna mellanrum handlar jag mjölk åt henne om hon behöver och jag ändå ska handla. Jag vägrar ta emot pengar för det, medan hon inte vill stå i skuld och försöker smyga ner en tjugolapp i min ficka. Mjölk kostar inte tjugo kronor, så jag smyger tillbaka den när hon inte tittar. Sen har vi debatt i tio minuter om varför vi inte vill vara skyldig den andra pengar. Sen går vi ner på pizzerian ochhar trevligt och äter - och vem ska betala då? Hon vill bjuda, jag vill bjuda, ingen vill stå i skuld.


Så ser mina störningsmoment ut. Finns det något vardagligt fånigt som stör er?

Efter tre timmar på psykakuten igår så kom beskedet att de inte tyckte att jag mår bättre av att vara där, så det var bara att knalla tillbaka hem. Tur att det är så pass nära. Beskedet kom inte som någon överraskning tyckte jag, det var fullt på akuten bara så jag gissar att det var ont om platser. Men sånt kan man aldrig veta.
Något jag blev förvånad över är hur många som blev glada när jag dök upp igen. Det haglade kramar över mig, kan man säga. Jag glömmer att jag har fått vänner här. Minst två som jag kan höra av mig till närsomhelst.

Idag vaknade jag tjugo i sex, vilket inte är helt ovanligt även om jag brukar vakna en timme senare. Jag har skrivit sång och spelat in (den är bara halvfärdig och inget särskilt alls, men det är kul ändå). Nu ska jag dricka te och senare ska jag umgås med en av mina vänner här på boendet. Vad vi hittar på vet jag inte, men risken finns att vi spelar kort.



Det känns som om jag alltid spelar kort.
Imorgon blir det karaoke (singstar) i caféet. Får se om det blir något kul.
Jag önskar er alla en trevlig dag och trevlig helg och allt sånt.

Inte av sill, utan av Malin. Kanske. Just nu diskuterar personalen mig, och jag ska diskutera med personalen om en halvtimme. Om ifall jag ska tillbaka till sjukhuset. För saker går inte så bra just nu.

Nu har jag internet igen och kan blogga lite mer!
Nu har jag äntligen fått upp min bokhylla (bilder kommer). Igår åt jag luch/middag med kusin vitamin, och sen tog vi en promenad till fridhemsplan.

Annars svajar jag lite för mycket i humöret för att orka göra så mycket. Insättningsperiod på mediciner är inte roligt. Idag hämtar jag ut mediciner igen, ska fråga sköterskan om det ska vara så här eller om jag ska boka in läkarsamtal.

Jag försöker komma tillbaka till bloggandet, vilket är svårt när jag inte riktigt kommer på vad jag ska skriva. Det svåra för mig just nu är att komma tillbaka till vardagen, och skaffa en strategi för vardagssysslor. Det är inte så spännande att läsa om, gissar jag.

Men jag kan berätta att jag har ett veckoschema uppsatt på kylskåpet. Underbart härligt! Då blir det också lättare att hitta på något varje dag. Man vill ju inte att det ska vara stora luckor i schemat. Jag skriver dessutom i saker jag gjort i efterhand, så jag kan se vad jag har gjort. Bredvid schemat hänger en att-göra-lista. Att jag inte tänkt på sånt tidigare!

Igår städade jag lite. Jag var också till Kista och lämnade in papper till försörjningsstöd. Jag ligger nämligen ute med 2000 kronor för medicin och läkarvårdskostnad. Det är min mat- och nöjesbudget för hela månaden. Hoppas jag får in dem så snart som möjligt, gärna fredag.

Jag var dessutom på bio. Charlie, en kille i boendet, hade fått biljetter till bioklubbens medlemskväll på filmstaden söder och erbjöd mig att följa med. Jag tackade ja och stressade sen upp mig som vanligt. Fanns det någon baktanke? Nej, han ville helt enkelt ha sällskap. Det roliga här är att när vi kom fram upptäckte vi att vi hade udda-biljetter, så vi satt inte i närheten av varandra. Tydligen hade de som skulle sitta bredvid honom inte kommit, men det missade jag för att jag var upptagen av gratis-popcornen. Så jag kunde slappna av och njuta av filmen.
Cockpit heter den, och har premiär 13 juli. En svensk komedi. Riktigt rolig, på ett spännande ämne (könskvotering). På sina ställen var den regelrätt bisarr. Kul, helt enkelt.

Som de flesta av er vet har jag legat på sjukhus i två veckor. Eller suttit inne på sjukhus. Psyket, som vanligt. Men nu är jag ute.
Det känns tufft. Svårt. Men jag kämpar på och gör mitt bästa. Jag har gjort ett veckoschema för nästa vecka. Har något att göra nästan varje dag. Bara söndagen är ledig. Söndagar är dagar då det alltid går att komma på något att göra. I alla fall om man tycker om att gå i kyrkan.



Det har inte varit dåligt med mys på sjukhuset. Åt ändå mindre godis och sånt än jag brukar. Det var mest under filmkvällarna man åt. Har sett mycket filmer som inte alls är min stil. Den som fastnat mest är en filmatisering av en verklig händelse. Inför OS i München ville Hitler att några skulle klättra uppför ett berg som ingen klarat av. Det gick sådär, det var några som dog. Anledningen till att jag minns den är att det var en lånefilm, och så fort det hände något hackade det så att vi var tvungna att hoppa framåt. Spännande.