malinmariatherese

Efter tre timmar på psykakuten igår så kom beskedet att de inte tyckte att jag mår bättre av att vara där, så det var bara att knalla tillbaka hem. Tur att det är så pass nära. Beskedet kom inte som någon överraskning tyckte jag, det var fullt på akuten bara så jag gissar att det var ont om platser. Men sånt kan man aldrig veta.
Något jag blev förvånad över är hur många som blev glada när jag dök upp igen. Det haglade kramar över mig, kan man säga. Jag glömmer att jag har fått vänner här. Minst två som jag kan höra av mig till närsomhelst.

Idag vaknade jag tjugo i sex, vilket inte är helt ovanligt även om jag brukar vakna en timme senare. Jag har skrivit sång och spelat in (den är bara halvfärdig och inget särskilt alls, men det är kul ändå). Nu ska jag dricka te och senare ska jag umgås med en av mina vänner här på boendet. Vad vi hittar på vet jag inte, men risken finns att vi spelar kort.



Det känns som om jag alltid spelar kort.
Imorgon blir det karaoke (singstar) i caféet. Får se om det blir något kul.
Jag önskar er alla en trevlig dag och trevlig helg och allt sånt.

Inte av sill, utan av Malin. Kanske. Just nu diskuterar personalen mig, och jag ska diskutera med personalen om en halvtimme. Om ifall jag ska tillbaka till sjukhuset. För saker går inte så bra just nu.

Nu har jag internet igen och kan blogga lite mer!
Nu har jag äntligen fått upp min bokhylla (bilder kommer). Igår åt jag luch/middag med kusin vitamin, och sen tog vi en promenad till fridhemsplan.

Annars svajar jag lite för mycket i humöret för att orka göra så mycket. Insättningsperiod på mediciner är inte roligt. Idag hämtar jag ut mediciner igen, ska fråga sköterskan om det ska vara så här eller om jag ska boka in läkarsamtal.

Jag försöker komma tillbaka till bloggandet, vilket är svårt när jag inte riktigt kommer på vad jag ska skriva. Det svåra för mig just nu är att komma tillbaka till vardagen, och skaffa en strategi för vardagssysslor. Det är inte så spännande att läsa om, gissar jag.

Men jag kan berätta att jag har ett veckoschema uppsatt på kylskåpet. Underbart härligt! Då blir det också lättare att hitta på något varje dag. Man vill ju inte att det ska vara stora luckor i schemat. Jag skriver dessutom i saker jag gjort i efterhand, så jag kan se vad jag har gjort. Bredvid schemat hänger en att-göra-lista. Att jag inte tänkt på sånt tidigare!

Igår städade jag lite. Jag var också till Kista och lämnade in papper till försörjningsstöd. Jag ligger nämligen ute med 2000 kronor för medicin och läkarvårdskostnad. Det är min mat- och nöjesbudget för hela månaden. Hoppas jag får in dem så snart som möjligt, gärna fredag.

Jag var dessutom på bio. Charlie, en kille i boendet, hade fått biljetter till bioklubbens medlemskväll på filmstaden söder och erbjöd mig att följa med. Jag tackade ja och stressade sen upp mig som vanligt. Fanns det någon baktanke? Nej, han ville helt enkelt ha sällskap. Det roliga här är att när vi kom fram upptäckte vi att vi hade udda-biljetter, så vi satt inte i närheten av varandra. Tydligen hade de som skulle sitta bredvid honom inte kommit, men det missade jag för att jag var upptagen av gratis-popcornen. Så jag kunde slappna av och njuta av filmen.
Cockpit heter den, och har premiär 13 juli. En svensk komedi. Riktigt rolig, på ett spännande ämne (könskvotering). På sina ställen var den regelrätt bisarr. Kul, helt enkelt.

Som de flesta av er vet har jag legat på sjukhus i två veckor. Eller suttit inne på sjukhus. Psyket, som vanligt. Men nu är jag ute.
Det känns tufft. Svårt. Men jag kämpar på och gör mitt bästa. Jag har gjort ett veckoschema för nästa vecka. Har något att göra nästan varje dag. Bara söndagen är ledig. Söndagar är dagar då det alltid går att komma på något att göra. I alla fall om man tycker om att gå i kyrkan.



Det har inte varit dåligt med mys på sjukhuset. Åt ändå mindre godis och sånt än jag brukar. Det var mest under filmkvällarna man åt. Har sett mycket filmer som inte alls är min stil. Den som fastnat mest är en filmatisering av en verklig händelse. Inför OS i München ville Hitler att några skulle klättra uppför ett berg som ingen klarat av. Det gick sådär, det var några som dog. Anledningen till att jag minns den är att det var en lånefilm, och så fort det hände något hackade det så att vi var tvungna att hoppa framåt. Spännande.

Ångesten.
Som brinner, river, skär och karvar.
Som vill att jag ska göra detsamma.
Som skrattar åt den ensamma människan utan vänner.
Som hånar.
Du är sjuk sjuk sjuk.
Aldrig kommer du må bättre.
Aldrig kommer du lyckas.
Aldrig kommer du bli någon.
Sjuk sjuk sjuk.
Och feg.
Du vågar inte ens avsluta eländet.
Du vågar inte bli frisk.
Jag är den enda du känner.
Vi lekte ihop, minns du det?
Hur jag fick dig att springa runt, runt.
Hur du sjöng tills lungorna sprängdes.
Hur du lekte med kniven och ritade tunna röda streck.
Jag är den enda du känner.
Du har inga andra vänner.
Jag är en del av dig.
Hur ska du någonsin kunna leva utan mig?
Och varje gång jag försöker säga emot
kommer han tillbaka
och omsluter mig
och säger att han alltid finns här för mig
vem annars kan lova det
en fågel i handen är bättre än tio i skogen.

Jag.
Som ritar, målar, stickar och läser.
Som vill göra mer.
Som vill ha vänner att skratta med.
Som gråter.
Jag är sjuk sjuk sjuk.
Aldrig kommer jag må bättre.
Aldrig kommer jag lyckas.
Aldrig kommer jag bli någon.
Och feg är jag, det är sant.
Inte vågar jag avsluta livet.
Och inte vågar jag bli frisk.
Han har ju rätt, jäveln i mitt hjärta.
Vem har jag utan honom?
Vem är jag utan honom?



Hur jag mår, med hjälp av gammal dikt. Plus att jag måste använda långärmat igen. Men jag klarar mig, jag lovar.

Ser att det fortfarande är folk inne varje dag och kollar min blogg. Vilka är ni? Varför ger ni inte upp?

Bloggandet har legat nere pga internetbrist, resande och bristande motivation.

Två av problemen är lösta, men det tredje kvarstår. Därför får bloggandet ligga nere ett tag. Kanske fortsätter senare, kanske inte. Vi får se.

Just nu orkar jag bara inte komma på något positivt att skriva, och har man inget snällt att säga ska man inte säga något alls.

Auf wiedersehen, förhoppningsvis.

Igår var jag hos mormor och morfar, vilket alltid är lika trevligt. Först pratade jag en stund med mormor, sen med morfar, sen med båda två. Morfar hade varit och jympat (eller heter det jumpat?) så han lärde mig några rörelser.
Så en liten stund stod vi och gjorde övningar alla tre. Morfar kom fram till att jag och mormor var ungefär i samma form. Hm... Inte roligt.

Så idag har jag satt igång på riktigt. Nu har jag tränat med mina hantlar i kanske två veckor, några minuter varje dag. Inte riktigt varje dag kanske, man måste ju vila musklerna emellanåt. Men sådär fyra dagar i veckan, och då kan det vara flera gånger på en och samma dag.

Jag började med att fundera på vilka övningar jag kan och vill ha med i mitt lilla träningsprogram. Sen insåg jag att ska det här funka, så behöver jag musik. Alltså valde jag ut några låtar som passar till övningarna, som är lite allt möjligt hopkok. Linedance, styrketräning, mellanstadiediskodans med viftande armar, you name it. Så satte jag in en låt på slutet som avslappning/stretch.

Än så länge verkar det fungera bra, förutom på en punkt- jag är så enormt otränad. Jag är relativt smidig, men det beror enbart på överrörlighet. Rör jag mig för häftigt i två minuter måste jag ta en paus. Det är inte bra.
Men vi ska se till det positiva. Jag blir svettig. Jag får ökad puls och blir lite andfådd, men - och det här är viktigt - inte så pass mycket att det finns minsta risk att jag börjar hyperventilera. Vi ska inte ha hit några panikattacker.

Som mest idag har jag klarat sex minuter, nästan två låtar. Båda har varit mer rörelse än styrka, och jag är faktiskt nöjd på ett sätt. För mig är sex minuter en stor förbättring. Igår klarade jag ungefär två minuter.

Jag vet att jag är dålig på att uppdatera igen. Har haft några dåliga dagar, och då händer det absolut inget värt att berätta.

Dessutom har jag svårt att sova. Drömmer för mycket, om saker som jag inte orkar ta itu med, vilket innebär att jag knappt vågar somnar nu.

Men det blir bättre.

Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag har gjort något i helgen. Har egentligen bara softat, men jag har delvis softat i sällskap och det tar alltid på krafterna, hur trevligt det än är.

Idag har jag varit hos granne och blivit bjuden på middag. Supergott! Och så trevligt med annan mat än sin egen!
Nivån på våra samtal är ganska hög, på så sätt att jag måste tänka och hålla reda på vad jag kan och vet. Det är skönt att inte känna sig understimulerad. Jag vet inte om jag är överstimulerad heller. Bara... Härligt trött.

Annars snurrar det mycket i mitt huvud. Frågor om vänskap, svek, perspektiv, världen och hur närstående vill ha sina begravningar. Och vad jag känner är viktigt på min begravning. Inte för att jag vill dö just nu, men... Det är väl skönt att ha det klart?



Ni får med en bild på en del av vårt café, dvs de gemensamma lokalerna som är öppna när personalen är här.

Hur tänkte ni nu? Molly förstår jag, men Ranelid?

NEJ.

Jag har alltså tittat på melodifestivalen. Satt inne hos en granne och skrattade, pratade och drack vin. Skönt att kunna diskutera allt från kläder till politik.
Imorgon blir det promenad. Måste skynda på viktnedgången lite.

Heja heja!

Det här är ett inlägg om de människor jag delar korridor med. Men det är inte bara korridor vi delar. Vi delar livet. Vi skrattar tillsammans, kramas, sjunger, spelar kort, pratar, gnäller, äter och myser ihop. Vi delar erfarenheter. Ofta om utanförskap. Om att känna sig dömd. Om att inte ha någon som förstår.

Nu ska jag erkänna att jag inte vare sig pratar eller tycker om alla i korridoren. Men.
Nu har jag bott här i knappt fyra månader. Av 25 personer, räknar jag 10 som mina vänner. 10. Det är ungefär dubbelt så många som jag har lärt känna senaste fyra åren sammanlagt. Och då räknar jag inte med de personer som jag enbart hejar på när vi ses.
Det här är människor som förstår mig när jag inte klarar av att umgås med andra.
Det är personer som står ut med mig när jag skriker och/eller har en panikångestattack.
Personer som står ut med mig när jag pratar om allt och inget i evigheter.
Människor som blir glada när de ser mig.
Som föreslår en omgång kort innan de ens har hunnit säga hej.
Som vill ha en kram. Eller behöver diskutera ett problem.

Som säger "Om inte Malin varit där vet jag inte vad jag hade gjort. Hon räddade min dag"
eller
"Jag saknade dig när jag var borta, och jag blev så glad när jag såg dig när jag kom tillbaka".

Det här är så enormt stort för mig. Något jag inte upplevt någon annanstans.

Människor som tycker om mig för den jag är. Som hjälper och stöttar, och som tar emot min hjälp.

Jag älskar mina grannar så enormt mycket. Utan dem skulle jag inte orka ta mig igenom det här. Nu mår jag bättre än på länge, och börjar se ljust på framtiden.

Det händer inte så mycket. Jag spelar kort och lyssnar på musik. Försöker komma ihåg att städa och diska och äta och sånt där.

"Tell me, did you fall for a falling star
One without a permanent scar
And did you miss me while you were looking for yourself out there"

Det är roligt att leva, och det är roligt att göra något av livet. Att bara sitta hemma kan väl göra vem som helst deprimerad.

Igår hamnade jag på nåt slags "thai-fest". En av tjejerna i korridoren som jag umgås mycket med har en thailändsk pojkvän, så de två drog med mig och en till tjej till den här sammankomsten. Det var mitt på dagen, och inte allt vad jag väntat mig när jag hörde ordet fest. Men det blev spännande ändå.
Mest satt vi och pysslade. Vi skulle göra nåt slags näckrosinspirerade rundlar av papper och frigolit, med utsmyckning av riktiga blommor.

Man började med en rundel i frigolit och en massa papper. Papperena skulle man vika till små trianglar.



Såhär gjorde man. Ungefär. Plus tio vikningar till.



Och såhär såg den ut när man var klar. Det tog mig ca. 10 minuter att vika den första. Krångligt är det minsta man kan säga.

I vilket fall, när du har vikt tre stycken så lägger du dem ovanpå varandra och nålar fast dem i frigoliten. Sen fortsätter du med det, tills du har kommit hela vägen runt.




Det här tar tid. Sen sätter du ett band runt, slänger på en massa rester av pappret, sätter fast ljus och rökelse och lägger på blommor.



Det här är min när den var färdig. Jag var den enda som hade olika nyans på mina trianglar. De andra hade mörkgrönt eller ljusgrönt. Jag blev väldigt nöjd med den.

Sen åt vi, och efter maten var det dags för någon slags fredsceremoni utomhus. De hade ställt ljus i ett välkänt mönster.



Vi tände våra ljus och rökelsen.

Sen gick jag och en av tjejerna inomhus igen. Det var för kallt. Så vi missade sjungandet och reciterandet av texter från de stora religionerna.

Sen på kvällen träffade jag kusin och en av hennes kompisar. Vi gick till en bar där jag drack alkohol för andra gången på en vecka. Hoppsan. Vilket vilt liv jag lever just nu :D

Trots smärre missöden och morgnar då det inte känns värt att stiga upp så mår jag otroligt bra just nu. Jag känner mig oövervinnelig, vacker, stark. Trots små stunder då jag undrar om någon bryr sig, så känner jag mig omgiven med människor jag tycker om och trivs med. Människor jag kan skratta med, gå ut med, promenera i natten med, spela kort, äta gott och dela minnen och problem med. Jag kan vara närvarande i stunden, sjunga och hoppa och lägga mig i vetskapen om att det inte finns något med dagen som varit som jag skulle vilja ändra.

Igår fyllde en av tjejerna i boendet år. Vi umgicks en stund på morgonen. Sen på kvällen var det födelsedagsmiddag. Efter många om och men bestämde fyra av oss för att dra oss vidare ut. Vi hamnade på biljardpalatset där vi spelade i lag. Mitt lag vann några gånger.
Sen drog vi vidare ut. Jag drack t.o.m. - hela två cider! Jag vet verkligen hur man släpper lös.
Tyvärr glömde vi kolla upp när sista tunnelbanan gick, men vi tog oss med nattbuss till Fridhemsplan där vi åt på McDonalds. Det mest spännande där var att det var en man som försökte ragga på undertecknad. Undertecknad skrattade dock mest åt honom.

Sen gick vi hem i den kalla, kalla natten. Jag tyckte att vi skulle titta på stjärnorna, som dock var dolda av molnen. I och för sig menade jag det mer metaforiskt, men ändå. Vi kom hem runt två, men sen skulle man tina lite och lyckas somna.

Idag har jag pratat med folk, tittat på tv med folk, studsat och sjungit Grease, gått och handlat två gånger som sällskap, samt tvättat, diskat och städat. En riktigt produktiv dag helt enkelt.

Och jag är så lycklig att jag kan gråta.

Och naturligtvis följer spelet med till Värmland.

Morsan, stabben och lilla lillasyster, the game is on!

Det känns lite tråkigt, för det verkar som om min dator är bortom räddning. Den har raderat allt innehåll, verkar det som.

Så, det var dagens gnäll. Nu är det klart.

Imorgon är det födelsedagsmiddag hos en av tjejerna i korridoren. Vi är inte så många som är inbjudna, så jag känner mig lite hedrad. Minns inte när folk bjöd in mig till sånt senast.

Det är ganska stilla i mitt liv just nu. Eller, stilla och stilla, det är väldigt surrealistiskt med alla olika människor, både hyresgäster och personal som rör sig i samma utrymmen och som lever i helt skilda världar. Men jag har lite problem med köldeksem, så jag håller mig inomhus. Inte inne i lägenheten dock, från runt halv nio på morgonen till åtta på kvällen är jag och pratar med folk, spelar kort, kramas, sjunger och skrattar. Och retar personalen. På ett väldigt snällt sätt, naturligtvis.

Idag har jag lärt några personer ett kortspel som kallas sked. Det kommer nog inte ersätta vändtia som korridorens förstaval, men det blir nog inte enda gången vi spelar det. Kul säger jag, eftersom det blir lite mer fart och skratt när man spelar det.

Just nu är jag inne i en riktigt bra period. Inte så att allt är frid och fröjd, men så att jag skrattar ordentligt flera gånger om dagen.
Och mer än så ber jag inte om.

Det är såna här dagar som man verkligen älskar att bo i Sverige. Inte. Jag har ingen termometer, så jag kan inte berätta för er hur kallt det var/är ute idag. Det är så att det gör ont att andas genom näsan. När jag var ute och gick idag (skulle till kyrkan ca. 5 minuter härifrån) så vågade jag inte stanna och se mig omkring eller så.
Och så snöade det.

Jag som hoppades få slippa snö i år.

Hahahahahahahahahahahahahahaha.
Ahem.

Annars händer det inte så mycket, jag råkade hamna mitt i modeveckan häromdagen.
Jag var i Kungsan där de hade en storbildstv med visning från Tiger of Sweden. Dessutom fanns det en byggnad, varifrån det dundrade. Sådär så det känns i marken. Gissar att det var därinne visningen pågick.



Utanför stod det några plexiglas-montrar med snygga kläder.



Sådär. Nu har jag också fått vara modebloggare. Det var väl roligt?

Annars har det inte hänt sådär jättemycket. Var i kyrkan idag, som sagt. Inser att hur mycket jag än gillar Svenska Kyrkan, så är det inte 100% min grej. Bra med insikter. Får börja leta kyrka på riktigt snart.