malinmariatherese

Jag är alltså förkyld. Döende, om du frågar mig (och min sjuksköterska, som lät orolig när jag svarade i telefon när jag var riktigt täppt i näsan). Följaktligen har jag jättetråkigt. Döendet (eller det eventuella tillfrisknandet) går för långsamt. Jag kan inte ligga i sängen och läsa fantasy på engelska hela dagen, inte ens nu när större delen av mina kläder ligger under bäddmadrassen för att jag ska få upp huvudet en bit. Därför spenderas en hel del tid på internet, där jag klagar på allt och alla samt ser på märkliga youtube-videor. Det jag klagar på mest är när folk inte klarar av stavning och/eller grammatik. Ta t.ex. det som mötte mig när jag skulle logga in för att kunna blogga:

 

"Natalie, 20 år, arbetar som barnskötare, bor i Skellefteå och lever livet som nybliven sambo med mannen i mitt liv."

 

Är personen som har skrivit lite småkär i Natalies sambo? Eller kanske en stalker? Ett sviket ex? Kommer artikeln/blogginlägget om Natalie vara skrivet i en positiv anda, och vad har det då kostat på?

Ser ni hur mycket som förändras med en enda bokstav, och hur många tankar det kan väcka?

 

Jag vet. Jag står inte heller ut med mig själv när jag är sån här.

 

Speciellt inte när förkylningen har verkat sätta sig på hjärnan. Jag skulle gå till Ica och köpa halstabletter. Och morötter, eftersom de var gratis. Jag kom hem med massor av saker (soppa, näsdukar, chokladpulver och rosa bandet-lypsyl. Man måste ju unna sig när man är sjuk). Det värsta av allt är att jag kom hem med en film som jag visserligen gillar, men är så pinsam att jag hellre skulle erkänna att jag kollade på porr än på den (därmed inte sagt att jag kollar på porr. Det är en liknelse, era pervon). Plus att jag köpte en skvallertidning. Jag! Men jag blev lockad av rubrikerna. "Här är nya Bondage-Bieber; Selena är knäckt" och "Aniston hånas för jätteringen; Angelina tycker att den är patetisk". Jag måste få reda på hur det här kan vara något intressant. Varför människor köper den sortens tidningar. Sen inser jag att jag har blivit en sån människa. Tur att jag är döende, då har jag åtminstone något att skylla på.

 

Bilder! Jag har ju lagt hela månadens matbudget på böcker, och hela min övriga budget på glasögon. Ja, naturligtvis finns det pengar kvar till både hyra och mediciner. Jag överdriver. Ni tror väl inte att jag är döende på riktigt heller?

 

Så här kommer mina snygga, proffsiga bilder på mig i mina nya glasögon.

I måndags fyllde jag år, och på lördag är det dags att fira.

Jag har funderat mycket på hur det ska gå till, eftersom jag har något slags prestationsbehov blandat med mindervärdeskomplex vad det gäller min släkt. Jag älskar allihop väldigt mycket, men jag kan bara inte tro/förstå att om de vill fira mig så gör de det för min skull, och inte för att det bjuds på gott. Följaktligen måste jag se till att det är "värt" att komma. Och nu har jag inte råd att bjuda 25 personer på mat, så hur gör man fika så trevligt som möjligt.

 

Hembakt. Och ska man baka småkakor så ska man ju ha minst 7 sorter. Från början hade jag tänkt mesa med tre sorter, men det går ju inte för sig. Tänk om folk inte tycker om just de sorterna? Eller om det visar sig att jag inte klarar av att baka någon av dem?

 

Så idag har Uppdrag Bakning: 7 sorter satt igång. Jag mjukstartade med två sorter. Egentligen skulle jag iväg ikväll, men insåg att jag inte kommer klara av att baka 7 olika sorters kakor på två dagar.

 

Jag började med att göra i ordning degen till Engelska ingefärskakor med citron, eftersom den skulle stå i kylskåpet en stund. När bunken stod och vilade med sitt värdefulla innehåll var det dags för kanel- och kardemummahorn. Det borde ju gå lätt, jag har ju bakat vaniljhorn tidigare (även om jag inte har särskilt konkreta minnen av hur man gör).

 

Eller hur.

 

Jag slet och slet och försökte få ihop degen, som tyckte att det var mycket roligare att smula sig. Efter några samtal till mamma lyckades jag lösa det problemet, men sen skulle de bakas ut.

Jag blev inte alls nöjd med utseendet på de första (fast rätt ska vara rätt, de såg mycket bättre ut när de gräddats).

Jag upplevde att mina stackars horn säkert skulle bli mobbade av alla andra horn i skolan. Dessutom var mina horn bruna, och inte vita som vaniljhorn. Så inte nog med att de var fula, de var dessutom mörka (märk väl att jag inte ser något samband mellan mörk och ful). Så jag stod och diskuterade mobbning och rasism med dem en stund, tills jag insåg att det kanske vore lämpligt med mänsklig kontakt innan jag blev helt bäng. Så jag hämtade min granne och så insöp vi den goda lukten tillsammans, innan vi tog ett par smakbitar.

Kakorna blev inte riktigt som jag ville ha dem, men helt okej ändå. Kanel och kardemumma är ju alltid gott, och jag tror inte att det krävs att allt ska smaka perfekt. I alla fall inte så länge det finns sex sorters kakor till.

 

Nåväl, när hornen var färdiga var det dags för ingefärskakorna. De doftade ljuvligt och var jättelätta att rulla. Den enda haken var att de flöt ut mer än jag räknat med, trots varning i receptet. Men de blev ändå perfekta. Vissa kakor såg ut som om de var färdigköpta, så perfekta var dem. Titta på den här.